Han sitter tyst bland gammalt skrot, kan inte se för allt sot att ingen sitter mittemot - L W

Nu har min vackra lilla dotter varit här och hälsat på mig på sjukhuset, kändes helt underbart att få mysa med henne en stund. Kunde dock inte hålla tårarna inne när hon for, hela min kropp skriker efter mer närhet och kärlek.

Jag hoppas att jag får åka hem snart, men det ser inte så ut. Jag får fortfarande inte behålla någon mat, och måste få morfinsprutor varannan timme. Läkarna har inte lyckas fastställa vad som är felet på mig än, dom har lite olika teorier men ingen verkar stämma helt. I några dagar trodde dom att jag skulle behöva operera bort blindtarmen, men det var visst fel. Nu idag ska jag iväg och träffa gyndoktorn igen, dom börjar fundera på om nåt inte står rätt till där. Jag hoppas verkligen, verkligen inte det.

I övrigt så har jag världens finaste vänner och familj som bryr sig och som mer än gärna kommer hit och håller mig sällskap. Det betyder enormt och värmer mitt hjärta ska ni veta! Utan er hade dom här dagarna varit outhärdliga.