Nu sitter jag och ser en film på tvn, samtidigt som jag håller på att pilla lite med bloggen. Ska kopiera över alla inlägg till ett Worddokument som sen ska skrivas ut. Blir kul att ha allt på papper, har ju snart bloggat i 3 år. Kan vara kul att läsa senare i livet, hela Novas uppväxt står ju skrivet.

Jag började bakifrån och har bara kommit till augusti 2009, och det har redan blivit 81 sidor. Kommer bli en väldigt tjock "bok".

Det är med blandade känslor jag läser, mitt liv var så annorlunda då. Jag var...vet inte riktigt vilket ord jag ska använda riktigt, men tryggare kanske passar bra. Mitt liv var vad jag då trodde perfekt, jag hade familj och en trygghet som inte finns nu på samma sätt. Men jag klagar inte, jag har det bra nu också. Så länge jag har Nova är jag lycklig, hon är allt som behövs! Det var bara en dryga halvår sedan, men det känns som ett helt annat liv. Jag kan knappt föreställa mig hur det var då vi var två plus Nova. Jag trodde inte då att jag skulle fixa det här ensam, men det har jag gjort! Och ska jag vara ärlig så är jag lite stolt över mig själv. Jag tog mig över alla hinder, tog mig över ångesten och alla känslor jag så ivrigt försökte trycka undan. Men det finns en sak jag ångrar. Jag ångrar att jag inte släppte ur mig alla ord, tankar och känslor då. Det hade gjort allt så mycket enklare.

Jag har tidigare skrivit ett långt inlägg jag tänkte publicera på den privata bloggen, men jag ändrade mig. Det är alldeles för privat, det är hela mitt innersta. Egentligen finns det bara en person som jag vill skulle läsa, men det lär ju inte hända.

Hur lång tid tar det egentligen för ett krossat hjärta att läka? Trots att man kommit över allting, finns den brinnande smärtan där inne ändå kvar. Osäkerheten ligger som ett moln ovanför mitt huvud, jag undrar om den någonsin kommer försvinna.